Albert Engström, (1869-1940) umgicks - och då gärna under festliga former - i de konstnärliga kretsarna kring Carl Larsson, Bruno Liljefors, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Anders Zorn, Erik Axel Karlfeldt. Så småningom blev han god vän även med sin store idol August Strindberg.Albert Engströms porträtt och tolkningar av, som han kallar det, adel, präster, smugglare och bönder, är djupt inrotade i det svenska medvetandet. Det är inte många svenskar som inte känner till Engström och hans gubbar . Han är framför allt känd som tecknare, men han är också en mycket framstående konstnär på ordens område och förtjänar att läsas mera. Mycket mera. Humoresker, reseskildringar och kåserier utmärker Engströms prosa, men här finns också djupare samhällskritik, och karakteristik. Albert Engström var tecknare innan han blev författare, och troligen kände han sig livet igenom i första hand som artist. Ändå, eller kanske just därför, som litteraturvetaren Gunnar Brandells skriver i standardverket Svensk litteratur 1870-1970: skrev han en överlägsen prosa, direkt, slående och absolut chosefri, med en välgörande olitterär struktur . Han hade ett egenartat ansikte med Ögon som Minervas fågel under en högvälvd tung panna med lugg … Hans hårda men känsliga ciselerade näsa, faunmunnen som omgavs av stripigt franskt bockskägg, med ett ord: hans ansikte fängslade svenskarna till den grad att alla måste titta ditåt där han satt. Han gick mjukt och tyst som en björn och hade en småländsk sjömans gängliga figur. Man kom att tänka på skeppsbrott och slädfärder när han kom in i ett rum. Men han förde tanken till annat också. Han kunde le precis som Velázquez vingud och gapskratta som en rallare … Evert Taube om Albert Engström
