Priset kommer från butiken och kan ändras. Kontrollera pris, storlek och leverans hos butiken innan du beställer.
Ernest Hemingways roman Att ha och inte ha i nyöversättning och med ett initierat efterord av Christian Ekvall. Huvudpersonen i Att ha och inte ha - Harry Morgan - är en av det hemingwayska författarskapets mest oförglömliga hjältar. En gång i tiden var han en hederlig medborgare. Numera är han en inbiten brottsling som smugglar både sprit och människor mellan Kuba och Florida. Och han tvekar inte särskilt länge när han måste göra mycket mer olagliga saker än så, saker som gör hans händer bokstavligen blodiga - allt för att kunna försörja sig och sin familj i de extremt hårda tider som råder. Samtidigt är romanen en gripande kärleksberättelse. Harry Morgan är macho - men ingen kvinnoförförare. Det är hustrun Marie hans hjärta klappar för. Hans höga önskan i livet är att kunna göra tillvaron ljus för Marie och de båda döttrarna. Göra tillvaron ljus och god för dem han älskar trots att han måste tjäna sina pengar på mörk och ibland också ond verksamhet. Morgan är den klassiska starka romanhjälten personifierad, det är odiskutabelt, ändå är han en av de mest omstridda gestalterna i Hemingways författarskap. Morgan är “mer amerikansk än nationalsången” hävdade Oscar Cargill, vilket Anthony Burgess protesterade mot. Morgan är bara cynisk, menade Burgess, han bryr sig inte om något annat än sig själv och sitt eget. Var står Morgan politiskt? Är han en handlingskraftig individ med pionjäranda, USA-chauvinist och konservativ republikan eller är han en trotsig person som sätter sig upp mot lagen, en rebell, en anarkist, rentav en kommunist? Hela breda spekrat har rymts i diskussionerna. Hemingway själv måste gissningsvis le i sin himmel när eftervärlden dividerar så om hans figur - antagligen tar han det som intäkt för att det han har skapat är en i högsta grad trovärdig person, en komplett fyllig romangestalt, lika svårinringad som en verklig människa av kött och blod. Att ha och inte ha har filmatiserats tre gånger. Mest känd är versionen från 1944 med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Den rör sig ganska fritt i förhållande till romanen och har handlingen förlagd till Martinique istället för Kuba. Alla minns Bacalls beslöjade replik “You know how to whistle, don’t you, Steve? You just put your lips together and blow…” “Den hudnära skildringen är så fantastisk! Mycket läsvärd!” Jögge Sundqvist, SVT Go’kväll.
