Priset kommer från butiken och kan ändras. Kontrollera pris, storlek och leverans hos butiken innan du beställer.
Den första som såg Emmas ansikte var hennes mormor Hilda. Hon var jordemor i Emmas tornedalska hemby. På sitt yrkesskickliga vis såg Hilda till att hennes dotterdotters ankomst till världen löpte friktionsfritt. Säkert visade Emma upp ett argt och rött ansikte, likt alla nyfödda som ilsknat till över att ha tvingats lämna sin ombonade tillvaro. Inte heller blev den lillas humör bättre av den dask i stjärten som Hilda alltid praktiserade för att få igång det första andetaget. Allt var som det skulle. Emma bevisade att hon levde genom att ge ifrån sig ett illskrik. Missnöjet över det nya sakernas tillstånd hon hamnat i försvann, så fort Hilda placerat Emma på sin mor Lindas arm. Den nyförlösta kunde nu betrakta ansiktet på den lilla varelse som kommit ut ur henne och dottern registrerade sina första intryck av omgivningen. 24 år senare födde Emma en flicka på ett BB i Stockholm. Efter att barnmorskan putsat till den nyfödda i presentabelt skick, överlämnades hon till Emma. Först tyckte hon sig se en vanskapt unge med kluvna kinder men det var bara som hon inbillade sig. Dottern fick äntligen förnimma utsidan på den modergudinna i vars kropp hon alstrats och som hon dittills varit omsluten av. 73 år senare vakar Emmas dotter vid sin mors dödsbädd. Det 97-åriga ansiktet är lika uttrycksfullt som hos liten Emma. In i det sista skiftar den döendes minspel. Bakom de fladdrande, slutna ögonlocken kan ännu den livfulla blicken anas.
