Lewi Pethrus (1884 1974) har kallats den främsta religösa ledaren i 1900–talets Sverige. Från 1910–talet och till sin död höll han samman och tog ut kursen för den då oavbrutet växande Pingströrelsen. I denna bok skrivs historien om Pethrus och den svenska Pingst- rörelsen. Det är berättelsen om en avvikare: pingstvännerna var tungomålstalande civilsamhälles- byggare i det strikt rationella och förment sekulära folkhemmet. De utmanade rådande konsensus och hela den bild av svensk homogenitet som ryms i metaforen folkhem . Det har alltid funnits grupper som inte ansetts passa in i denna idyll: romer, psykiskt sjuka, samer, homo- sexuella och pingstvänner. I denna skara sticker pingstvännerna ut, inte bara för att man var högljudda, utan också för att man ville expan-dera. Deras mål var inte att passa in i det sekulära folkhemmet, utan de drömde om att förvandla det till ett Guds hus. Här analyseras Pethrus ledarskap för Pingströrelsen: visionen för en ny slags kyrka bortom 1800–talets folkrörelser, extasen som risk och som möjlighet, de kyrkopolitiska övervägandena och drömmen om en kristen nation. Det är första gången som Pethrus verksamhet får en vetenskaplig, biografisk belysning.
