På 1940-talet dök en ny ungdomsgrupp upp i gatubilden - swingpjatten. Med sina smala byxor, långa kavajer, vidbrättade hattar och långa nackhår retade de gallfeber på den äldre generationen. Varifrån kom de, varför såg de ut som de gjorde, och varför upprörde de så? I Stupidobiblioteket samlas texter om de okända och bortglömda delarna ur nöjeshistorien. Kärleksfulla porträtt av udda och excentriska artister, och skildringar av en äldre tids populärkultur, som idag kan framstå som besynnerlig och apart. Texterna är nostalgiska återblickar, fulla av överraskande anekdoter, men sätter också in företeelserna i sina historiska sammanhang. Texterna har tidigare publicerats i Vårt kära strunt (2012) och Saxofonisten och kommissarien (2017).
