Astrid blev 102 år. En diakonissa som besökte hennes boende på Idala gården blev så intresserad av henne och hennes långa liv att hon gjorde en omfattande intervju, vilken hon spelade in för att bevara Astrids fascinerande livshistoria till eftervärlden. Sonen Bengt Lindstedt har nedtecknat hela intervjun. Detta gedigna arbete utgör en ovärderlig och värdefull historiebeskrivning utifrån ett kvinnoperspektiv.
Astrid berättade för mig i telefon, för vi umgicks mycket per telefon de senaste åren av hennes liv då vi bodde på skilda platser många mil ifrån varandra, att en diakonissa som besökte Idala gården ville intervjua henne med en bandspelare. Diakonissan ville så gärna få göra det då Astrid var så gammal och hade varit med om så mycket. Astrid med sitt gnistrande intellekt till sista dagen av sitt liv tyckte det var intressant och utmanande. Astrid nämnde några få saker för mig som hon berättat för diakonissan. Astrid var mån om att inte berätta för mycket om sitt liv för oss barn, höll det för sig själv. När Astrid hade gått bort dagen innan hon fyllde 102 år fick jag några år senare av min brors familj en papplåda som tillhört Astrid med dokument, dödsannonser, foton, brev och mycket annat och en unikabox som förmodligen tillhört Astrids pappa som hon i det närmaste avgudade med andra dokument om hennes barndom och familj. Av en outgrundlig anledning inledde jag en morgon en dokumentering av materialet utifrån vad jag tror att Astrid berättade för diakonissan. Boken om Astrid är ett resultat av det arbetet som betytt mycket för mig kanske också kan komma att betyda något värdefullt för vår släkt samt givit mig personligen en djup respekt och vördnad för vad våra äldre släktingar har genomgått, fått uppleva, klarat av i svåra stunder men också deras glödande framtidstro som lett oss till det vi är nu och tar för lättsinnigt för givit. Med all respekt och vördnad, Astrids yngste son Bengt Lindstedt
Recension: Sträckläste boken och blev väldigt nöjd med den. Just att minnas kvinnors vardagshistoria öppnar upp för egna minnen när det sker i berättelsens form. Min mor dog när jag var 10 år och jag har saknat den äldre generationens kvinnor. Men som diakon umgicks jag mycket med dem. Saknar i baksidesinformationen uppgifter om Astrid "att hon var en person med optimism, framåtanda, integritet, formad av ett rikt liv. " Och slutorden "för vad våra äldre släktingar har genomgått, fått uppleva, klarat av i svåra stunder men också deras glödande framtidstro som lett oss till det vi är nu och tar för lättsinnigt för givit." Boken gav mig inspiration och framåtanda och historiken är på en lättfattlig nivå så jag skäms inte om jag inte kan historia. En riktig liten pärla som jag önskar att ungdomarna kan ta till sig. Tror denna historielöshet som finns gör att många unga inte känner sina rötter och blir som frön för vinden. Tänker se om jag kan skriva för teatern eftersom jag är dramapedagog och vill göra pjäser, för att visa att vi kvinnor kan. Hon fick ett fast jobb vid 55 års ålder (precis som jag) och att hon hela livet höll sig sysselsatt. Det är märkligt vad en liten bok kan åstadkomma. Varma hälsningar KarinBirgit
