I tjugotre brev skrivna mellan 1969 och 1997 skildrar den colombianska konstnären Emma Reyes sin uppväxt som gatubarn i Bogotá. Berättarrösten i denna mycket speciella självbiografiska skildring är barnets, närmare bestämt den fyraåriga Emmas. Hon bor i stadsdelen San Cristobal i Bogotá tillsammans med sin syster Helena och en pojke som de kallar för Lusen i ett skjul hos en kvinna som tar hand om dem. Kvinnan heter Maria och hon är möjligen prostituerad eftersom hon blir gravid titt som tätt. Möjligen är hon Emmas och Helenas mor, även om hon aldrig uppträder som en sådan. Barnen lever ett fritt liv på gatan och på den stora soptippen intill deras bostad. Med jämna mellanrum blir Maria sjuk och den lilla skaran bestående av Maria, Emma, Helena och Lusen reser då med tåg, häst och vagn och till sist ridande på indianers ryggar i väglöst land till de inre regionerna av Colombia, till Guateque, där Maria kan föda sitt barn. Vistelserna i Guateque antar formen av magisk realism, Emma berättar om en gång när de bor på en teater ägd av två gamla systrar vars galne son hålls kedjad under scenen. Vidare om en brand när hela Guateque ödeläggs och om när den första bilen kommer till staden vilken i fyraåriga Emmas ögon tar skepnaden av ett monster. Hjärtskärande är avsnittet där Maria tvingar sin indianska tjänstekvinna att lämna den nyfödde sonen på trappan till en främmande gård. Så småningom hamnar Emma och Helena på ett barnhem drivet av nunnorna där de utnyttjas som barnarbetskraft och tvingas brodera och tvätta smutstvätt, men Emma lyckas rymma och tar sig så småningom till Buenos Aires där hon blir konstnär.
