Du och dina vackra kusiner låg och njöt i kvällssolen, på den stora stenen nere vid forsen. Ni låg utsträckta som om ni lika gärna kunnat befinna er på en riviera, hur lättjefulla som helst i era parisiska baddräkter. Och ni rökte och lät tårna vidröra vattnet då och då, och ni talade inte så mycket för det hade ni redan gjort hela dagen medan ni arbetat med slåttern och djuren och allt annat. Och ni simmade naturligtvis. Ni simmade snabbt och oproblematiskt och era lungor var rena och fungerande och de som skulle dö i tuberkulos var redan borta. På de östnyländska vidderna bor Steve, cowboy och amatörskådespelare. På andra ställen finns hans döttrar, goten Lia som är vänlig och juristen Sanna, praktikant på advokat Marica Högman-Kiveläs enmansbyrå. Romanen spinner sina trådar mellan den avfolkade finländska landsbygden och New York, mellan vår längtans Viborg och våra drömmars Montana. Sanna får sitt första brottsfall, mord eller dråp, “direkt det allra värsta”. Två fulla blandmissbrukare i en sommarstuga i flera dygn och den ena hittas knivhuggen, och förblödd. För detta är inte en barndomsroman, inte en utvecklingsberättelse och inte någon romantisk historia. Den handlar om de val vi gör, och om det vi inte kan välja bort. Den handlar om allt det prosaiska som sker under en rättegång. Den handlar om att sanningen skapas och inte hittas, och om att vissa diagnoser är eviga. Den handlar om hur vi väntar oss det goda och vackra, och om de enorma vidder som då öppnar sig, vart vi än ser. Vem har sagt att man ska behöva se himlen från ett kontorsfönster? Mikaela Strömberg har skrivit tre romaner, två barnböcker som illustrerats av Linda Bondestam, samt två tonsatta helpjäser sedan debuten 1999. Hon jobbar även som jurist med upphovsrättsliga frågor och har fungerat som ordförande för Finlands svenska författareförening sedan år 2007. Strömberg bor i Borgå i östra Finland tillsammans med man,barn, en fin finsk bondkatt och två hästar.
