Om konstens, diktens väsentliga förmåga är att uppenbara kan den inte sällan kretsa kring en röd fläck - eller andra röda former. Den röda fläcken kan dansa på näthinnan som en påminnelse om både hjärtslag och blodförlust, Eros och Död. Det röda lyser till i språkliga vändningar - den röda tråden, den röda rosen, den röda hatten… I Carl Jonas Love Almqvists roman “Drottningens juvelsmycke” glimmar den röda rubinen på Tintomaras huvud under maskeradbalen och den förhäxade Gustav III dröjer kvar i salen varpå han skjuts av konspiratörerna. Kungens blod spills på Operans golv men Tintomara försvinner från de makter som åtrår henne. Mikael van Reis essäsamling “Den röda fläcken” följer detta röda motiv men också några andra tankelinjer i konst och litteratur. Vad betyder inte fysiska händer för konstens skapelser? Vad ryms inom en “framtida förflutenhet”? Är inte det ett tempus för fiktionens tidsrymd? Och vidare en upplevelse - vi läser eller betraktar ett verk, men upptäcker plötsligt att det även läser eller betraktar oss. Boken tar sin början i äldre bildkonst och fördjupar sig sedan i romaner av bland andra Proust, Joyce, Kafka och Mann och når fram till prosan hos Péter Nádas och Lars Norén. Däremellan finns utförliga essäer om litteraturfilosofer som Michail Bachtin, Walter Benjamin och Roland Barthes. Grundläggande är emellertid titelessän om Diego Velázquez mästerverk “Hovdamerna” från 1656 - en bok i boken. Målningen synas från vinkel efter vinkel tills dess sinnrika koder träder fram. Verket visar oss hur sann konst är försändelser i tiden. Mikael van Reis är författare och kritiker och var under åren 1999-2006 kulturchef på “Göteborgs-Posten”. Daidalos gav 2015 ut hans djupstudie “Den siste poeten - en essä om Paul Celans aska”, som året därpå belönades av Svenska Akademien med Schückska priset.
