Äntligen en roman som skildrar en miljö som inte syns så ofta i det offentliga rummet. Den utspelar sig i förorter och där pengar inte är någon självklarhet. Dielemans kastar upp alla syskonen i luften och lyckas med konststycket att jonglera med dem alla. Redan från start anas dramatik och författaren håller vad hon lovar. Det sista solot är aldrig tråkig. Inte heller förutsägbart.
Dala-Demokraten
en rik familjekrönika om svek, förlåtelse och att växa som människa. Missa den inte!
Expressen Söndag
Jennie Dielemans skriver väl och underhållande, med stor musikalitet rinner texten fram över sidorna där hon gör nedslag i familjen Kasteleins historia.
Göteborgs-Posten
"hon lyckats skapa en bladvändare av rang med Det sista solot. Prosan är rak och medryckande och Sjon är en djupt fascinerande bekantskap. som helhet bugar jag och tackar för uppslukande läsning och insikten den förmedlar: Vi väljer inte våra föräldrar och, i de flesta fall, älskar vi dem så gott vi kan.
Sydsvenskan
En försommarkväll i slutet av 1960-talet kliver den holländske jazztrummisen Sjon Kastelein ur en turnébuss mitt i Stockholm. Han blir förtjust. I staden, den möjliga framtiden, och i Eva, som han träffar samma kväll. Kärleken är stor och tillsammans vill de skapa ett liv, där det är ljuvligt lätt att andas. Framåt, uppåt. Trumvirvel på det. Sjon friar och Eva blir gravid.
Problemet är att Sjon redan har en fru. Och ett barn som just har fötts.
Barnen ska bli fler, äktenskapen likaså. Vi följer i spåren av Sjon genom ett Sverige i förändring. Bergsjön, Husby och Hornstull. Jazz och hiphop. Kärlek och svek.
Vi landar i 2010-talets mitt. En brokig syskonskara samlas för det de kallar för Cirkus Kastelein. Pappa Sjon är i stan. Lammet är serverat, jazztobaken framplockad och skratten rullar runt bordet. Men så frågar Sjon: Hur är det med Eva?
Underhållande. Jennie Dielemans har fantastisk hand med språket och kommer hela tiden på nya liknelser som livar upp.
Gefle Dagblad
Det sista solot erbjuder det där som litteraturen ibland gör, att få vistas i en annan, främmande värld för en stund. allra mest imponerad blir jag av den berättartekniska utvecklingen i Det sista solot, av hur den går från det högljudda pladdret till att successivt bli lågmält problematiserande - som om Jennie Dielemans bit för bit demonterade ett altare.
Svenska Dagbladet
