En vårmorgon följer de sista, ångestfyllda timmarna i livet för en judisk familj i andra världskrigets Polen. Direkt och drabbande skildrar Ida Fink en desperat fars fruktlösa försök att rädda sitt barns liv, i en oseende omgivning som inte längre bär några spår av medmänsklighet. De gick mot tågstationen genom staden som blivit rensköljd av nattens regn och det var tyst och stilla som vilken söndagsmorgon som helst. De gick tysta, redan berövade på allt mänskligt, till och med deras förtvivlan hade tystnat. Folkmassans ansikten var liksom täckta av dödsmasker, stelnade och stumma. Mannen med hustrun och barnet gick längs vägkanten, nedanför trottoaren. Han höll den lilla i sina armar. Barnet sa inget, lindade armarna om hans hals, tittade sig omkring klarögt och allvarligt. Mannen och hans hustru talade inte längre med varandra. Det sista de sa till varandra hade de sagt strax innan SS-männen sparkat in dörrarna.
