Marianne E. Gunve presenterar, i sin debut med den tvetydiga titeln "Fina flickor", ett ambivalent kvinnoporträtt med närhet och nerv. Vi möter en debutant med ett blommigt språk på mörk botten.
Ämnet är klassiskt, vi får följa en ung kvinna från första förälskelse och vidare in i en våldsam relationshistoria som i grunden likaväl skulle kunna utspela sig idag. Vad är då skillnaden? På Clarys tid var frigörelse och kampen för en egen identitet inte lika självklar som den borde vara för dagens unga kvinnor.
Vår resa med Clary påbörjas nämligen då det var viktigt att hålla på sig eftersom lidande och lidelse lätt blandades samman och gifte sig till personliga katastrofer. En kvinna valde ofta inte själv, varken partner eller livsväg. Det var centralt att bli utvald. Att bli sedd, att bli bejakad.
Längtan som driver huvudpersonen är ibland större än hennes hjärta mäktar med och det krävs självinsikter och mod för att Clary ska bli en hel person med tillgång till sina egna erfarenheter, för att hon ska bli en kvinna som kan stå upp för sig själv.
