Siegfried Goerges var 14 år när andra världskriget gick in i sitt slutskede. De tyska soldaterna hade redan lämnat området kring Cranz, strax norr om Königsberg i Ostpreussen. Det rådde ett bedrägligt lugn före stormen. Den 4 februari 1945 kom så de sovjetiska trupperna, och med dem följde våg efter våg av plundring, serievåldtäkter, godtyckligt mördande och fördrivning av civil-befolkningen. Siegfried och hans mor Erna drevs på flykt från sitt hem. De vandrade omkring i Ostpreussen i elva månader tillsammans med tusentals andra. När freden kom, den 8 maj, kände de ännu inte till det. Medan Europa firade så fortsatte deras kamp för sina liv, mot svält, sjukdomar, deportation österut och avrättingar. Siegfried berättar: “Vid dammens nästa genombrott måste jag genomföra min plan. Ryssen tog precis de första stegen nerför när jag började springa, först några sekunder rakt bakåt på dammen och sedan ner mot betesmarkerna. Jag formligen flög fram genom dimman. Då kom pistolskotten.” Boken är en skakande skildring av etnisk rensning ur en tonårig pojkes ögon, men med en vuxen mans språk. Det ohyggliga skildras med kuslig närhet och detaljrikedom. Berättelsen har även ljusa stråk, bland annat återföreningen med fadern i Bremen och resan till Sverige.
