Den ryske författaren Andrej Platonovs mästerverk från 1930 är en modern och existentialistisk skräckhistoria. Lika tidlös, allmängiltig, absurd och isande som Kafkas eller Becketts berättelser, men berikad med en jordbunden realism och en naturlyrisk eufori i nästan nordisk stil med bönder, landsbygd, svält och en allestädes närvarande natur. Kanske är det just denna blandning av absurdism, realism och känslosamhet som gör GRUNDGROPEN så fruktansvärd. Det är som om författaren själv finns med i var och en av alla sina förvirrade, trosvissa, barnsliga, hjälplösa, listiga, förtvivlade och grymma hjältar. Andrej Platonovs röst tränger fram till oss genom Stalintidens tystnad, för att med ett halvsekels fördröjning nå oss i hela sin styrka. På något outgrundligt vis har den överlevt förvanskningar och vantolkningar, och återuppstår här och nu, som något nära och välbekant som ett tecken på att det kanske ändå finns något som skulle kunna kallas odödlig litteratur. Om jag här avhåller mig från att påstå att Platonov är en större författare än Joyce eller Musil eller Kafka, beror det inte på att sådana topplistor är ett uttryck för dålig smak eller på att han är så gott som otillgänglig i befintliga översättningar. … Han hör definitivt hemma på denna litterära nivå, men på de höjderna finns ingen hierarki. Joseph Brodsky KRITIKERRÖSTER Grundgropen är en tidskapsel. Den ger oss en vink om allt det sällsamma som hade funnits, om Sovjets socialistiska konst och litteratur inte utplånats av Stalin och hans påbjudna estetik. Utöver Platonov är det egentligen bara i Sjostakovitjs musik man alltjämt kan höra hur denna slagna kultur hade kunnat klinga om den fått mogna. Stefan Jonson, Dagens Nyheter Läsaren av denna roman stiger in i det genomskinliga mörker som endast den betydande litteraturen skapar. Platonov rör sig mellan sagans fjärrverkan och det råaste detaljstudium. Resultatet är en utsökt, expressiv grotesk som tillvaratar människans intima längtan efter hemkomst i tillvaron samtidigt som hennes totala utsatthet gestaltas in på bara benen. Ulf Eriksson, GöteborgsPosten Platonov är språkmässigt en arvtagare till Tjechov - orden ställs avsiktligt där de inte ska vara, där deras betydelse förvrängs på ett groteskt sätt och därigenom visar verkligheten i klarsynens ljus. Det är dråpligt, karnevaliskt - och outhärdligt tragiskt. Huvudpersonen Vosjtjev är som en korsning mellan åsnan Ior och Gollum. Inga-Lina Linddqvist, Aftonbladet Andrej Platonovs roman Grundgropen (skriven 1930, med 1930 års sovjetiska realiteter som sitt råstoff, och följaktligen inte utgiven förrän mer än femtio år senare) gör precis det som man som läsare närmar sig varje ny bok med en hemlig bön om: den upphäver allt man vetat om hur världen ser ut och hur världen kan beskrivas, om vad en människa är, vad litteraturen är, för att istället ställa en inför en alternativ fullskalemodell av världen, människan, litteraturen, en modell vars mest drabbande egenskap är dess fullkomliga självklarhet: plötsligt har världen alltid sett ut så. … Det är en nattsvart roman, skriven med en ömhet, humor och kärlek som tar andan ur en: efteråt är man lite vimmelkantig, om av skratt eller gråt vet man inte. Det är, kort sagt, mycket stor litteratur. Mikael Nydahl, Kristianstadsbladet Det är en litterär händelse att Kajsa Öberg-Lindsten lyckats så väl att översätta hans egenartade prosa som inte liknar något annat jag läst. Maria Zennström, Sydsvenskan
