Harriet, som av sina vänner kallas Harry, är en som aldrig stannar länge på samma plats. Efter ett tag blir hon rastlös och vill vidare. Så har hon varit hela livet. Nu har hon slagit sig ner i ett hus som fortfarande känns lite ovant och spännande. Anledningen till att hon flyttade dit var för att hennes väninna Katja fick ett bra jobb på konstmuseet när hon hörde av sig till Harriet och föreslog att hon också skulle flytta dit var det som den självklaraste saken i världen. En ny plats där man knappt känner någon var alldeles för lockande för Harriet att kunna tacka nej till. Hon har tagit jobb på ett litet fik som drivs av ett nunnekloster. Annars händer inte så mycket. På kvällarna träffar hon Katja eller sin nye vän, grannen Terje, som Katja tycker mest av allt liknar en snuskig farbror. En dag berättar han att han för länge sedan förlorade sin dotter. Hon försvann. Han vet inte om hon lever eller är död. Det är en sorg som han aldrig kommit över, varje dag sliter känslan honom nästan i stycken. För Harriet blir detta nästan som ett uppvaknande. Vad innebär det att alltid vilja vara någon annanstans? Att hela tiden vilja sig bort? Hennes frågor får ny aktualitet när Katja en dag plötsligt är som uppslukad av jorden. Vart har hon tagit vägen? Har hon träffat någon? Har något otäckt hänt? Sökandet efter väninnan för Harriet långt bort, men kanske också närmare henne själv och hennes förflutna. För någonstans där i sökandet får hon också korn på sin egen familj, föräldrarna och brodern som hon aldrig riktigt lärt känna.Marie Peterson är kritiker och kulturjournalist. Hon debuterade 2005 med den uppmärksammade romanen Du tror du vet allting .
