I nittiofem år sov den sin törnrosasömn, min pappas och mammas allra första korrespondens. Läst enbart av mottagaren, sedan gömd för omvärlden. Är det då så underligt, om man med fjärilar i magen öppnar det första brevet med känslan av att göra något nästan otillåtet och störande? Får jag verkligen ta del av dessa hittills hemliga rader, avsedda för en annan älskad person och skrivet i största förtroende och öppenhet i förvissningen om absolut sekretess? Svaret måste vara “ja”. Det faktum att breven trots allt inte brändes före deras död bevisar ändå att de i framtidens ljus ville bli ihågkomna som de personer de en gång var, förväntansfulla unga vuxna, törstande efter en levnadspartner och själsfrände. Båda var strax över trettio år, när de av en tillfällighet strålade samman och omedelbart blev förälskade. Det handlar om mer än tvåhundra brev som skrevs med början sommaren 1925 fram till april 1926, då de gifte sig och flyttade samman. De brev jag i boken återger är de första hundra, fram till slutet av oktober 1925. De skildrar ingående sina känslor och tankar, berättar om sina arbetsuppgifter och upplevelser i fullt förtroende och visshet om att bli sedda och accepterade som de personer de är på gott och ont. Samtidigt får man en tidsbild av en verklighet som i fråga om attityder, normer, moral och värderingar stort skiljer sig från dagens öppna, fria och individualistiska samhälle, där i stort varje människa har sitt eget normsystem. Ingemar Härdelin augusti 2021
