Birgitta Aupeix bok är en skildring av hennes dotter Amandines märkliga psykiska symtom och Birgittas kamp för att rädda Amandines liv. När Amandine är i sjuårsåldern insjuknar hon plötsligt i svåra psykiska symtom som tics, tvång, ångest, personlighetsförändringar, och senare självsvält. Det ska dröja närmare 15 år innan de får veta vilken sjukdom hon egentligen har och att det finns behandling. Under de åren har Amandine varit nära att dö två gånger och de har båda levt under belägring av Amandines sjukdom. ‘Den här boken är både smärtsamt berörande och spännande. Vi får följa ett desperat sökande efter hjälp och vård, eller i brist på det efter åtminstone ett värdigt bemötande. Nitlotterna blir dessvärre många. Utan att varken svärta ner eller försköna har Birgitta Aupeix skrivit en rak och ärlig bok om de många svåra år hon och hennes dotter Amandine tillbringat i vad man skulle kunna likna vid ett fängelse - med en dödsdom hängandes över Amandine och en “gubbe i huvudet” som nitisk fångvaktare. Frågor som ingen visste borde ställas får dock till slut svar och livet blir möjligt.’ Gunilla Gerland, författare ‘Denna bok handlar om en fasansfull och livsfarlig livsresa. Det är en resa som närstående, lärare, socionomer, stödpersonal, psykologer och inte minst vi läkare på olika sätt har bidragit till utifrån attityder, övertygelser och förhållningssätt. Det krävs mod och kunskap att tänka och handla nytt. Läs och ta in!’ Susanne Bejerot, psykiater och professor ‘Birgitta Aupeix har skrivit en skakande bok om sin dotter Amandine. Det är en plågsam kamp som Birgitta beskriver i försöken att få professionella att förstå dotterns svårigheter. Där hjälpen och förståelsen borde finnas misstänkliggörs hon istället själv. De uppoffringar som familjen får göra för att försöka ge Amandine ett värdigt liv är stora. De flyttar gång på gång för att komma närmare bra skolor, för vård och behandling som de tror ska hjälpa dottern. Men berättelsen är inte enbart en historia om familjens kamp. Det finns också ljusglimtar i form av skolpersonal, enstaka lärare, vårdpersonal, goda vänner och slutligen en chefsöverläkare som förstår Amandine. Det här är en viktig bok som kan läsas av alla som en stark roman om hopp och förtvivlan och den bör dessutom vara obligatorisk läsning för alla som arbetar inom omsorg, skola och psykiatri. Förhoppningsvis blir fler professionella medvetna om att det finns sådant som inte passar in i vår bild av verkligheten och att man behöver ha ett särskilt fack i sin praktik som benämns: Jag vet inte vad det här är. Jag ska fortsätta leta!’ Eve Mandre, speciallärare och fil. dr.
