Rakel är 32 år och hatar allt som är naturligt. Är det så konstigt? Hon bär på ett hjärta som när som helst kan sluta slå och lungor som hotar att ge henne andnöd. Därtill bär hon på en ångest även den helt naturlig som sliter henne i stycken inifrån. På skolan där hon arbetar får ingen veta hur hon lider. Kollegerna har ändå nog av sig själva. Och Rakel kunde inte bry sig mindre. Hon är upptagen av att vänta på svar på ett brev hon skickat till någon hon tror kan bli en kamrat. Under en sömnlös natt växer sig Rakels längtan efter brev så stark att den materialiserar sig som en ansamling vita, halvt transparenta hinnor i hennes lägenhet. Hinnorna ger ifrån sig ett otäckt ljud, djupt inifrån den helt slutna massan som inkapslar Rakels besvikelse. De verkar vilja henne något. Ibland är man lessen ibland är man glad är en skräckinjagande melodram om människor som är så hjälplösa i sina försök att älska att kärleken blir ondskefull.
