När oron sätter in och sömnen flyr brukar jag i stället för att titta i taket försöka tänka att jag är utrustad med en resignationssida och en förtröstanssida och så vänder jag mig, mycket medvetet, åt min förtröstanssida. Jag lutar mig åt det håll jag vill växa. Jag lutar, så att säga, åt Gud. De första gångerna jag gjorde detta kändes det nästan fånigt, men nu när jag gjort det hundra eller tvåhundra gånger börjar själen följa kroppen. I många år har Tomas Sjödins krönikor varit ett av de regelbundna och efterlängtade inslagen i Göteborgs-Posten. Här har han samlat åttiofem av dem i en bok – tidlösa tankar för vanliga dagar.
