Kallocain (1940) är en framtidsskildring med drag av Aldous Huxleys Sköna nya värld, där individens rätt till frihet och självständighet ställs mot kollektivets och Statens organisations- och kontrollbehov. Den dystopiska framtidsvisionen med ett totalitärt övervakningssamhälle - Världsstaten - föregår George Orwells, tematiskt likadana roman, 1984, med nästan ett decennium. Inspirationen till Kallocain fick Boye av den dåvarande samhällsutvecklingen i Tyskland, där hon fick uppleva nazismens uppgång på nära håll då hon tillfälligt bodde i Berlin mellan 1932 och 1933, men även av utvecklingen i Sovjetunionen. Kemisten Leo Kall har uppfunnit en sanningsdrog med vilken man kan övervaka och styra människors tankar och känslor, för Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Det visar sig att de flesta invånare hyser tankar om uppror och drömmer om Ökenstaden - en hemvist för frihet, kärlek och förtroende. Och Leo Kall börjar tvivla på Världsstaten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat. Kallocain är den av Karin Boyes romaner som blivit en klassiker. I ständigt nya upplagor varnar den för en tillvaro präglad av våld, destruktivitet och människoförakt. Dess motbild är den vilja till något nytt, trots allt, som uttrycks av den fängslade Leo Kall och som får bilda slutorden i hans mörka historia: Jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld. Karin Boye (1900-1941) är en av våra mest älskade och mytomspunna författare, förutom romaner skrev hon essäer och kanske framför allt poesi. Kallocain blev hennes sista bok och en succé. I april 1941, bara ett halvår efter att romanen kommit ut, tog Karin Boye sitt eget liv. Den kvinna hon älskat ända sedan ungdomsåren, Anita Nathorst, var obotligt sjuk i hudcancer. Karin Boye vårdade henne under det sista svåra året. Det var då hennes livstro slutgiltigt sviktade. I ett brev till en vän skrev hon: Livet är ont - inte accidentiellt ont, utan ont i sin rot, ohjälpligt.
