Jag kunde inte längre förmå mig att kämpa, jag hade gett upp. Jag visste inte hur man gjorde, jag hade förlorat förmågan. Jag hade också stängt av mina känslor för att slippa känna mer smärta och dessa skulle inte återvända på många år.
Året var 1972. Barncancer fanns inte som ett vedertaget begrepp, det var för svårt att tänka sig att barn skulle dö. Ändå hände det som inte fick hända: sexåriga Cecilia drabbades av leukemi.
Den allmänna uppfattningen i början av 1970-talet var att barn varken kunde förstå eller känna smärta, vilket fick ödesdigra konsekvenser. Cecilia fick ligga ensam på sjukhus utan sina föräldrar och utan trygghet. Hon fick ingen information och inget stöd. Hon utsattes för smärtsamma behandlingar och övergrepp.
Cecilias liv slogs i spillror och hon blev nerdragen i allt det mörka. Känslorna var omöjliga för ett barn att hantera och hon höll på att drunkna. I sin fantasi skapade hon ödesdigra och skräckfyllda scenarier än värre än verkligheten, scenarier som vägrade släppa taget trots att hon blev frisk.
Cecilia blev en zombie. Hon lät rädslan styra och begränsa hennes liv. Detta är berättelsen om hennes kamp för att ta livet tillbaka.
Efter trettio år av psykisk ohälsa kan hon äntligen se livet breda ut sig som en äng av frodigt gräs i ett färgsprakande landskap livsglädjens land ligger för fötterna.
' ... Cecilia Grape skildrar sin kamp och hur hon efter trettio år äntligen lever ett bra liv. Vi får följa henne som tonåring, ung hustru, mamma till två barn, genom en skilsmässa och singelliv, hela tiden med mer eller mindre ångest. När författaren till slut hittar lyckan med en ny man drabbas hon av en hjärntumör. Handlingen är gripande och mycket öppenhjärtig; man imponeras av Grapes styrka att aldrig ge upp trots mängder av motgångar. Boken avslutas med en historisk resumé om barncancer och vad som hänt inom sjukvården de senaste åren.' - Lektör Marianne Ericson, BTJ-häfte nr 14, 2020
