Världen, livet, maskineriet som han nyss varit en kugge i, rullar gnisselfritt vidare utan att han behöver resa sig upp. Det var väl tre bussar sedan som han hamnade invid höstlövet bakom busken, och han har inte rört sig mycket. Att han fortfarande ligger kvar förvånar honom på sätt och vis, men samtidigt känns det logiskt och bejakande. Det är minnena som dyker upp som tar över. Lockande, överraskande, blixtrande, fjättrande bestämmer de den närmsta tiden. Han vill förstå och delta, han vill låta sin nyfikenhet ta över och bjuda honom på svar till frågor han ännu inte ställt. Det här perspektivet är inte sämre än något annat, kan han konstatera. Det är precis som svärmor Ingrid berättade, kvällen efter att han hittat henne liggande utanför ytterdörren: ?Jag föll, och kunde inte ta mig upp. Men när jag låg där och tittade upp på himlen, så tänkte jag att det gjorde ingenting, för det var så vackert.? En del av oss har förmågan att se stjärnorna, även om vi ligger i rännstenen. Eller bakom en buske där buss 70 vänder.
