I min generation - jag är född på fyrtiotalet - fick vi lära oss att aldrig börja en uppsats med “Jag”. Dessutom hette det att: “Du ska inte tro att du är något”.Aldrig fick man visa att man var stolt över något man gjort heller - för “eget beröm luktar illa”.Men det är slut med det nu. Jag tror visst att jag är något. Jag är stolt över den jag blivit, över de svårigheter jag klarat av och de möjligheter jag tagit tillvara. Jag är stolt över att jag blev konstnär och tacksam över att min konst blivit en sådan glädjekälla för mig själv och andra.Jag är stolt och glad över att jag fick min pappa till slut och att jag är lik honom i mycket; mitt temperament, min envishet och min konstnärliga begåvning äregenskaper jag ärvt av honom. Att ha lärt känna honom har gjort att jag förstår bättre vem jag är. Jag har helt enkelt blivit lugn och fått fast mark under fötterna.Som grädde på moset har jag också fått en nära vän i min syster Karin.*Konstnären Barbro Andréen (född 1943) ger i denna bok en djupt personlig och känslosam skildring av sitt liv som ensambarn med “okänd fader”. Som en röd tråd i texten får vi följa Barbros sökande efter sin pappa och hur detta uttrycks i olika former av kraftfull konstnärlig kreativitet och en växande självkänsla.
