För att kunna skriva klart sin roman var huvudpersonen i Monomani, Sami, tvungen att försvinna. Han bröt sig loss och stängde in sig i en värld dit ingen hade tillträde. Inte ens Sara, den person som kommit honom närmare än någon annan. Monomani är det brev Sami skriver till Sara när han äntligen blivit klar. Det är en enda lång ursäkt och en gripande kärleksförklaring. Men det är också historien om vad det egentligen var som hände. Varför var han tvungen att bryta med allt? Monomani handlar om skrivandets villkor: om disciplin och självpålagda straff, ensamhet, tvivel och den eld som får honom att fortsätta, trots att allt omkring honom rasar. Här finns samma språkliga briljans och drastiska humor som i debuten Väldigt sällan fin, men även ett annat allvar. Skrivandet är på liv och död. Men om kärleken också är det, är det för sent?
