Om sorgen och den lilla glädjen är berättelsen om några människor i Glömminge på Öland. Det är Sonja, vars liv det mesta handlar om i denna bok. Och systern Emma och brodern Henry som liksom Sonja själv blev kvar i barndomshemmet hela livet. Det är Kalle i Kvarnen som tog över Kvarnen efter sin far, men som Pelle i Sandby tagit över efter honom. Och så Örjan i affären och Karin och Nenne i Gamla skolan och några till. Många har Barbro Lindgren känt sedan hon själv var barn. Nu är de flesta döda och ligger på kyrkogården. Men alla hann de berätta för Barbro Lindgren om sina liv. “Dagen före julafton fick vår häst Pater en propp och stöp. Han låg i stallet mellan två halmbalar och sparkade hela natten. På julaftonsmorgon sparkade han en sista gång och dog. Vi var mycket ledsna, men måste skynda oss att begrava honom. Vi slog en kätting om bakbenen och släpade honom efter traktorn bort mot sandhålan på åsen. Men traktorn körde fast och Henry satte sig på en stubbe och grät. Jag var den som måste var stark, så jag hämtade släpan som vi brukar dra stenar på. Efter flera timmar fick vi upp Pater på släpan och drog honom sista biten till hålan. Tungt var det och sorgesamt när vi välte ner honom i hålan. Sen öste vi sand över honom och drog hem släpan. Vi hann till julbönen i tid men tänkte bara på Pater.”
