I denna bok är burken hårdare än bankvalvet. Det är burkens epicentra som gäller, runt om har idel konstruktörer av brottsdrama samlat sig, de mest fruktade är en symbolisk jätte, samt en poetisk dålig vuxen dvärg, lika osympatiska bägge, båda som erkänt skickliga på at kunna undvara metallen och söka palimpsest. Innehållet spelade sedan ingen roll större, burkdonet, det inre höljet ville de alla bära iväg om denna slitning. Som är avslutning på den trilogi vilken redan kom att nämnas soppbokstrilogien medelst St. Hammaréns debutalster Med en burk soppa, följd av konservöppnare bok. Fråga om denna är en artificiell roman, men på helig plats skedde utspelningen. Hammarén befäster grävningen [greppet] med denna berättelse. Bör också av ses som en helt oavhängig roman, förvisso. “HAMMAREN HAR HACKAT upp hela språket - och därmed hela vår kultur - i miljoner bitar, fogat samman fragmenten efter ett nytt och hittills okänt mönster. Det blir, tack vare “bokstävernas kopulation” ett helt nytt språk. En skapelseberättelse. Nej, jag kan fortfarande inte säga vad detta “handlar” om, men det är roligt och omskakande att vara där”. (DN)
