Många oroliga män foro bort från Skåne med Bue och Vagn och hade ingen lycka i Hjörungavåg andra följde med Styrbjörn till Uppsala och föllo med honom. Med en stor portion humor och en berättarglädje som knappast har något motstycke i den svenska litteraturen är Röde Orm en av våra få verkligt levande klassiker och den har fängslat generationer av läsare. Röde Orm har kallats en sällsynt lyckad förening av fornnordisk och österländsk saga. Denna Berättelse från okristen tid utspelar sig kring år 1000, när vikingarna härjade längs Europas kuster och i de ryska flodsystemen, men också tog intryck av de folk och kulturer de mötte. Hösten 1937 ringde Frans G. Bengtsson en vän och bad att få läsa upp ett par tre sidor som han hade slitit med en vecka och som han trodde skulle utgöra grunden till någon slags längre berättelse på fri hand. Jag förutsätter att han fick positiv respons på sin prolog, för det är verkligen ett stycke som det är lätt att bli entusiastisk över. Det här är Frans G. Bengtsson-prosa när den är som bäst: det råder en sällsynt balans i meningarna, och klart och tydligt framställer han spelplatsen och romanens viktigaste teman. Ur Erik Anderssons förord
