Sigrid kröp till sängs igen, men somna om kunde hon inte. Hon blev liggande klarvaken och tänkte på Gustaf. Att han sprungit hela vägen från byn, mitt i natten, för att se henne och fråga om detta. Och att han till och med grät när hon svarade ja. Nog fanns tycket hos honom, det förstod hon nu, även om annat också var viktigt. Häst och åkrar och annat. Så fanns ändå lyckan till även för Sigrid. Att uppleva kärleken. Bli gift och få ett eget hem. Det som hon trott skulle vara omöjligt. Nog var Gustaf och hon de allra lyckligaste. För Sigrid var han den som hade kärleken. Den som fick henne att skratta och sjunga. Den hon längtade efter så snart han gick iväg. Fick man ens vara så lycklig … “Om Ann-Marie Wikander fortsätter att berätta och utveckla sitt språk kan hon bli Jämtlands svar på Sara Lidman.” Länstidningen Östersund.
