Vi människor måste hålla ihop och hjälpa varandra, sa pappa. Det är det viktigaste av allt. Tänk på hur en tall ser ut om den står ensam på en bergknalle. Knotig, liten och spetig. Bara i skogen, tätt, tätt tillsammans, blir träden raka och fina, kraftiga och höga, bara tätt tillsammans växer de mot ljuset. Det var det viktigaste med strejken. Att vi höll ihop. Vi klarade att hålla ihop, tätt som träden i skogen. Glöm aldrig det, Bricken. - ur boken
Det har gått många år sedan den stora strejken 1879. Då var Bricken tio år, nu är hon femtio år, men hon har inte glömt. Året är 1918 och det stora världskriget har pågått i snart fyra år. Hemma i Svartvik tvingas de åter använda sirapsvatten till gröten, mjölken är för dyr. Men sågverket har framtidstro. De installerar maskiner i brädgården och bygger en stor ny skola.
Bricken och hennes familj har fått flytta in i ett rum och kök, rum med kakelugn och broderat band i spjällsnöret. Där bor hon, minstingen Edvin och de två vuxna barnen Elvira och Isak. Men till 50-årskalaset i kapellet kommer de alla, barn och barnbarn.
Bara Nikanor och Adolfsson kan hålla sams, tänker Bricken. Det visste hon inte när barnen var små, att också fullvuxna ungar, som sedan länge försörjer sig själva, kan vålla orostankar. Och inte bara inför kalas. Nikanors Marja väntar smått igen, deras sjunde barn. Hur ska hon orka?
Som ett träd i skogen är Vibeke Olssons sjätte roman om Bricken. De tidigare heter Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret och Glödens färger.
Vibeke Olsson har skrivit en lång rad romaner, många av dem i historiska miljöer. Mest kända är kanske Krigarens sköld och Molnfri bombnatt.
För Sågverksungen fick hon Wallinpriset våren 2010, och under år 2013 fick hon ta emot den kungliga medaljen Litteris et Artibus, Birger Normanpriset och Sällskapet De Nios Vinterpris för sitt författarskap. År 2016 tilldelades hon Lars Ahlin-priset samt Ivar Lo-priset.
Sagt om de tidigare böckerna:
Vibeke Olssons trilogi förtjänar att bli klassisk. Det är ett stycke genuin arbetarhistoria.
Erik Löfvendahl, Svenska Dagbladet
