Stenbyggnaden

Innan gryningen kommer har någon begått självmord, någon torterats, någon överlåtit sina ögon till sin nästa för att denna ska kunna förstå hur magiskt livet är, någon sträckt ut sin hand till hjälp.

Stenbyggnaden är ett fängelse fyllt av olustiga figurer. En mängd röster kommer till tals. Alla befinner sig inne i stenbyggnadens labyrinter, en stenbyggnad som kan stå såväl för Turkiets fängelser, domstolar och tortyrkammare som för livet. Huvudpersonerna är en ficktjuv, en kvinna och en galning som till och med skrattar när hon utsätts för tortyr. Kanske är hon en ängel.

I Asli Erdogans tredje roman på svenska tränger hon med suggestivt obehag sig på läsaren och försöker närma sig brott som begås i hemlandet och som hon själv har utsatts för. Ett sökande efter ord som ska kunna skildra vad som har hänt, det som inte går att beskriva. En vemodig melodi, inte bara för de torterade utan också den som torterar.

Asli Erdogan har kommit att bli såväl ett av den unga turkiska litteraturens främsta som mest kontroversiella namn. Kritiker i både Turkiet och utomlands har hyllat Erdogans verk och hennes böcker har översatts till ett dussintal språk. Hon har skrivit noveller, romaner samt essäer, artiklar för dagstidningen Radikal och krönikor för Özgür Gündem samt svenska Arena. Erdogan har också arbetat som partikelfysiker på CERN i Gèneve. I Sverige har Asli Erdogan tidigare utkommit med romanerna Den mirakulöse mandarinen och Staden i den röda kappan.

Om Staden i den röda kappan:
Ett fint och levande kvinnoporträtt Fruktansvärt bra SVT Gomorron
“Erdogan skriver en text som långsamt äter sig in i läsarens medvetande, en text som i sin existentiella envetenhet öppnar ett bråddjup.” Svenska Dagbladet

“Människornas utsatthet skildras med en intensitet i språket och originalitet i metaforerna, som ibland kan påminna om Kafka, ibland om surrealism i orientalisk stil.” Helsingborgs Dagblad

Om Den mirakulöse mandarinen: “Det är en vacker roman, med en kompromisslös melankoli i både hållning och språkton som gärna balanserar på kanten till en sorts mondän postexpressionism.” Dagens Nyheter