Hur känns det att ha fött sju barn, men bara få lära känna de två yngsta? Hur överlever den som upplever sig sviken av alla? Hur mycket sorg kan en människa bära? Hur stark är den kvinna som trots allt är full av tacksamhet, livsglädje och kraft? Hennes styrka och energi har skapat den här boken. Margaretha Nystrands liv är en historia full av svek. Många och upprepade. Hennes bok ger en inblick i hur det kunde gå till i det som kallades välfärdssverige eller folkhemmet. Hon växte upp som adopterad dotter till välbeställda föräldrar utan förmåga att ge henne annat än ekonomisk trygghet, lära henne ta väl hand om sina kläder, duka vackert och vika servietter. När hon vid fjorton års ålder skickades iväg under sex veckor till sin pojkvän i Motala, uppmuntrades detta, och ledde oundvikligen till den första gravideten. Det största sveket inträffade dock när inga vuxna i hennes omgivning eller sociala myndigheter reagerade på hennes föräldrars ansökan om att hon som femtonåring skulle få gifta sig. Vi får följa Margaretha genom hennes tre äktenskap, möta de barn hon inte fick behålla och idag inte har djupare kontakt med. Hon berättar om flykten på 80-talet med dottern Christina, där hon fick hjälp av generösa människor i Sverige, Finland och Norge under nästan tre år. Vi får även möta sonen Anders som fick växa upp i fosterhem av tvivelaktig karaktär. Självklart är det som sägs Margarethas historia och hennes upplevelser av hur hennes liv sett ut. Namnen på många människor i boken är fingerade. De som varit medskapande i hennes liv vet vilka de är ändå. Hennes historia om sin tillvaro, det som varit gott och det som varit ont, är smärtsam läsning. Läs boken ändå.
