Tiden stod stilla den natten Teo föddes. Stora vita snöflingor seglade ner från himlen. Det var en gudomlig baby Så börjar boken Teo och jag. Det är en personlig och utlämnande skildring av ett annorlunda barn i en annorlunda familj, skriven ur en mammas perspektiv. Hur Teo upplever världen vet bara han själv. Vid fyra års ålder fick han diagnosen symbiotisk barndomspsykos. Flera år senare ändrades den till autistiskt syndrom. Det har alltför länge varit tabu att tala om emotionella problem i samband med autism. Men vi människor är både biologiska och andliga varelser och Teo påverkades av det känslomässiga kaos som fanns i hans barndomsvärld, skriver Gitta Magnell i bokens efterord. Boken handlar också om försoning. Att få ett barn med autism är ingen tragedi utan tvärtom en särskild gåva. LÄSARKOMMENTARER: “Boken berörde mig djupt och jag hade svårt att läsa mer än något kapitel i taget. Jag kände igen depressionen som följt mig hela livet, revorna i själen, tomheten som kan sprida sig som en dimma, känslan av övergivenhet. Jag kände också igen mig i Teos tvångstankar. I yngre år hade jag något liknande under en lång period. Det var en klar flykt från en bister, mörk och påträngande verklighet. Det tog inte över på samma sätt - jag hade väl varit autistisk då - men det var illa nog och måste ha synts på mig på olika sätt.” OSMO VATANEN, journalist “Det är en mycket stark berättelse som borde uppmärksammas!!” GERTRUD GIDLUND, bokförläggare “En mycket modig bok. Det är enklare att skylla på diagnoser än att granska sig själv.” ULLA FLOBERG, psykoterapeut “Det är en berättelse som berör med ett avskalat och vackert språk. Jag sträckläste och känner mig fortfarande rörd.” EVA FIDJELAND, konstnär
