att växa upp med en mamma som alltid var redo att läsa högt eller sjunga en visa; en farmor som talade i ordspråk och en farfar som sävligt men säkert mer än gärna berättade; fyra fastrar som spred trivsel bara genom att finnas; en mormor orubblig som självaste järnspisen; en fantasifull moster som beskylldes för att ljuga; en som skrattade som sockerdricka och en med missnöjesrynka vid näsroten. Och tant Aina med korsetten, som ville ha mig som sonhustru. En storasyster som alltid fanns till hands när det knep och en lillebror som såg ut som en ängel. Men pappa var inte med. Eller var han det? Först som ung vuxen fick jag se honom i en situation jag alltid drömt om. Jag såg honom visa ohämmad lycka och glädje. Jag trodde att knuten var löst, att min egen son var nyckeln till alla hans känslor och att nu skulle dessa svämma över även på mig. Då hände det som inte fick hända … Ulla Englsperger är född och uppvuxen i Boden och pensionerad lärare. Sedan många år är hon bosatt i Östersund. Med den självbiografiska boken Vem har sagt att allt ska vara roligt? debuterar hon som författare.
