TumstockOm jag inte har så bråttom kan det hända att jag går och handlar på ICA Björksätra. Folk vill prata. Här kan jag möta hela världen på en förmiddag. Den samlade kunskapen, och viljan att förmedla den, är påtaglig.En dag stoppar en gammal man mig. “Hör du, Andersson.” (Han har läst mina verktygsbetraktelser i tidningen.) “Jo, jag har en egendomlig tumstock hemma i en låda. Den skulle du ha tittat på, du som skriver om verktyg.“Mera blir det inte sagt.Ett par veckor senare träffas vi igen “Hör du, Andersson…“Efter ännu ett par veckor ringer det på min dörr och utanför står den gamle mannen med sin tumstock i näven. Och nog är den lite egendomlig. Den är en aln lång, alltså måttet från armbågen till spetsen av långfingret. Den är tillverkad i buxbom, ledad i fyra delar och lederna är av mässing. Trots att den är knappt 60 centimeter lång, så kan man utöver detta mäta flera sorters tum: engelska inch, verktum och decimaltum som är en slags transformering av den gamla foten. “Den här ska du ha!” säger han och berättar samtidigt hur han växte upp granne med poeten Stig Sjödin på bruket i Sandviken.De kroppsnära måtten är på väg att försvinna. En tum är inte alltid en tumme. En inch är 25, 4 mm, en wienertum 26,3, en burgostum 23,2, en preussisk decimaltum hela 37,7 och en dansk tum 26,2. Och så vidare. Måttet växlar mellan länder. Förr i tiden klagade engelsmännen på att de fick för lite av det virke de köpte från Danmark. Danskarna bedyrade att de levererat korrekta mängder, på tummen när. Men det visade sig att virket hade torkat och krympt under transporten. Därför mättes virket i fortsättningen i en större tum än den engelska för att ge lite krympmån. Så det var lite si och så med tummen på den tiden. Den gamle mannen som besökte mig heter Helge Astnell, om han nu fortfarande lever. När han kommer cyklande är han snart 92 år, men verkar åtminstone tjugo år yngre. Det är imponerande. Kan jag själv hålla balansen på en cykel vid 92 år ålder? Troligtvis inte. Helges tumstock är av den allra äldsta sorten. Visserligen har det funnits tumstockar allt sedan antiken, men den ledbara tumstocken räknas från året 1883. Då uppfann nämligen svensken och chalmersingenjören Karl-Hilmer Johansson Kollén just dessa stockar med tre leder av mässing.Som byggnadssnickare har jag väl brutit av några av den moderna sorten. Det var ju något av en sport att så fort som möjligt vika ut tumstockarna inför någon mätuppgift, en gjutform, gipsskiva eller regelvägg. Det blev som en ritual och vi yngre härmade de äldre och mera erfarna snickarna. Och lite svinn får man ju räkna med om man ska bli mäster.Idag påminns jag om min egen ålder när jag besöker byggvaruhuset och vill ha en 2"x4” regel och den medelålders mannen i brädgården är tvungen att fråga en kollega om hur mycket det blir omräknat i millimeter. Jag påminns också om min ålder en dag när jag sitter vid min dator och skriver en av dessa verktygsbetraktelse, när jag oväntat förlorar all kraft och kän