Som ung lever Strindberg i högsta grad i sinnenas värld. Till friskheten i hans tidiga verk bidrar inte minst deras sensualism.
Den äldre Strindberg däremot tyckte sig leva i vad han kallade "Villornas värld". Han bygger upp en hel filosofi kring begreppet och demonstrerar den på ett originellt vis i sitt märkligaste och mest svårtolkade drama: Spöksonaten.
I "Villornas värld" bedrar människor ständigt varandra. Ett sätt att lura andra är att manipulera deras sinnesorgan - ett ofta förbisett inslag i Strindbergs dramatik.
I sina kammarspel - Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen - skildrar Strindberg med förtvivlad klarsyn livet i "Villornas värld". Paradoxalt nog spelar han därvid själv på åskådarens alla sinnen, när han gestaltar en rikedom av sinnesintryck: syner, ljud och även smaker, dofter och beröringar - men det sker i mer pessimistisk anda än i ungdomen. Ibland känner Strindberg dessutom leda vid det stora illusionsnummer han som dramatiker utför ännu några gånger.
