Jonas Modig har fått mycket fin kritik för sina diktsamlingar. Nu är han tillbaka med lyrik som tar sitt avstamp i årstidsväxlingarnas ofrånkomlighet. Varje år infinner sig samma sak: tillståndet då hösten sakteliga går över till vinter. Då den prövande första snön blir ett förebud om längre nätter och om frostens ihärdighet att krypa in i mellanrummen och täppa till andningshål och flyktförsök. Nedsövda som björnar, med begränsade kroppsfunktioner, dröjer vi oss igenom blanka dagar, lika varandra intill förväxling, oräknade, enstaviga och färglösa. Inne i huset tvingas tanken ta ställning till årstidsväxlingarnas ofrånkomlighet. Jonas Modigs nya diktsamling, Vinter i sommarhuset, börjar i ett vinterlandskap och resonerar lågmält om det som är nära och det som är onåbart, tills höstmörkret åter sänker sig över samma landskap. Om den föregående samlingen Radfall (2009) skrev poeten och kritikern Eva Ström: Inte ett ord för mycket. Inte ett ord som inte bär. Så kan man karakterisera Jonas Modigs fullödiga diktsamling, en bok att återkomma till, att vistas i.
