Det var som om en ny men uråldrig mytologi svept sig omkring mig. Jag fann mig själv rabbla underliga ramsor och tala om företeelser som jag egentligen aldrig hade hört talas om. Frågan är om det ens var jag som gjorde det. Jag kände mig som ett medium för någonting. Detta var inte oangenämt men allra mest njöt jag av att hålla mig samman över knäna och enbart gnola en stump i min ensamhet. I Kristian Fredéns noveller är saker inte vad de synes vara. Eller också är de ingenting annat än vad de liknar. Frågan är bara om de liknar sig själva. Människor och föremål byter plats. Orden pratar på. Tillvaron ändrar gestalt och bråkar. Men en sak kan man lita på: förr eller senare dyker det upp en ostkaka. Är det ett sällskapsspel? Är det på allvar? Är det: ostkaka?
